Arkeologerna om David

1967 enades Jerusalem. Jordanien lämnade Judeen/Samarien och det blev möjligt att utföra arkeologiska undersökningar på biblisk mark. En kraftig ökning av arkeologiska fynd i landet har skett, särskilt de sista 20 åren, då både arbetsmetoderna och dateringsmöjligheterna förfinats med nya vetenskapliga uppfinningar. Universiteten i landet samarbetar intensivt med de stora universiteten i världen och fynden ger en ständigt klarare bild av både förhistorisk, biblisk och efterbiblisk tid. T ex David, en centralfigur i Bibeln, och hans samtid har varit ett centralt ämne de senaste åren på grund av utgrävningarna bl a i det Jebuseeiska fästet Sion, Davids stad i Jerusalem och Khirbet Queyafa väst om Jerusalem.

En av de mest centrala personligheterna i Bibeln är David och med rätta betyder hans namn ”den älskade”. Hans liv är detaljerat beskrivet i Bibeln. Han säkrade landets gränser och gjorde slut på krigen mot filisteerna. Vad vet arkeologerna om honom?

David erövrade Jerusalem av jebuseerna och enade de 12 stammarna, men är minst lika känd för poesi och musik. Hans avkomlingar var sedda som de enda rätta kungarna. Messias skall, enligt Bibeln vara av Davids ätt och Jesus var av Davids hus.

Trots två århundraden av arkeologi i Israel har det hittats förvånande lite om David och den period och kultur han levde i ända tills de senaste åren. Detta har lett till att vissa har ansett att han är ideologiserad och överdriven som historisk person, att monarkin på 1000-talet f Kr inte var kapabel att bygga monumentära byggnader, eftersom så litet hittats och åsikterna går isär mellan universiteten i Tel Aviv och Jerusalem. Men på senare år har det hänt saker.

Davids stad

Utanför murarna i dagens Jerusalem, söder om Tempelberget, ligger Sion, Davids lilla stad, inte mycket större till arealen än en fotbollsplan. Utgrävningar har skett där av och till sedan 1800-talet, men sedan arkeologen Eilat Mazar hittade ”den stora stenstrukturen” 2004 har diskussionerna gått heta. Eilat som tillhör det Hebrieska universitetet säger att hon ”- arbetar med Bibeln i en hand och verktygen i den andra och försöker betänka allt”. Hon är övertygad om att hon hittat Davids palats inne i staden, det största huset av alla, där de yttre väggarna mot muren är hela 4,5 m breda med stora rum som måste ha tillhört den kungliga familjen.

Utanför muren finns en stor trappstruktur i sten, troligen Millo (2 Sam 5:9). Några av artefakterna (ting som tillverkats av människor) som upptäckts i palatset är en slags förvarings krukor med en enkel dekoration runt kragen (rim collared vessels) vilka är typiska för hebreisk kultur under 1000 talet f Kr, dvs monarkiperioden. Bland keramiken hittades också fenisisk keramik. Vi läser i Bibeln att byggnadsmaterialet kom från kung Hiram av Tyrus som var fenicier (2 Sam 5:11). Därtill hittades dyrbara elfenbensvaror, kapillärer typiska för perioden och stämplar tillhörande kungliga skrivare från Första templets tid omnämnda i Bibeln såsom Gemarja son till Safan (Jer 36:10) eller Gedalya son till Pashur (Jer 38:1).

Alldeles nedanför södra muren på Tempelberget som kallas Ophel, fann Eilat år 2010 en 70 meter lång och 6 meter hög mur från samma era, ännu ett exempel på att David och Salomon var kapabla att bygga som en stormakt, precis så som Bibeln beskriver dem.

Khirbet Queyara/Sha´araim

Sydväst om Jerusalem, nära Beit Shemesh och den traditionella gränsen mellan Juda och filisteernas område på kung Davids tid, ligger Elladalen där David kämpade mot Goliat (1 Sam 17). Efter en undersökning år 2008 fann arkeologen Sa´ar Ganon resterna av en imponerande välplanerad stad på toppen av ett berg med utsikt över Elladalen Khirbet Qeiyefe. Hur kan den då dateras? Keramik såsom krukor och kärl kan dateras genom att det helt enkelt har använts olika stilar genom tiderna och man vet idag väl vilken stil som tillhör vilken tidsperiod och kultur. På plats fanns bl a samma slags lerkrukor som t ex i Davids stad, men man fann också något som kunde datera platsen med en felmarginal på endast 40 år: Brända olivkärnor.

Det var exakt vad Eilat Mazar behövde. I Davids stad har man inte lyckats finna något bränt organiskt material, som behövs för att kunna utföra den exakta dateringsmetod som kallas kol-14-metoden. 10 brända olivkärnor skickades till Oxford och glädjen var enorm när svaren kom, tidsperioden gällde 1020-980 f Kr. Både keramiken och oliverna stämmer med järnåldern II A, d v s Sauls och Davids perioder. Efter arkeologernas rapporter från 2011 och 2012 konstaterade Israels fornlämningsmyndighet att: ”Utgrävningarna i Khirbet Qeiyefe klargör uppenbart att en samhällsform med städer existerade i Juda redan i det sena 1000-talet f Kr. Det kan inte längre argumenteras att kungadömet Juda utvecklades endast på 800-talet eller senare”.

Viktigaste utgrävningarna

Professor Amichai Mazar från det Hebreiska Universitetet i Jerusalem säger att dessa utgrävningar är de viktigaste utgrävningar så pågår just nu i världen. Han menar att eftersom platsen kunde dateras med bestämdhet kan andra platser, där exakt samma kultur hittats, få sin rätta plats i kronologin.

Eftersom ben av djur som getter, får och fisk har hittats i Khirbet Queyafa, men inga grisben, och därtill dekorationsfria rum använda som helgedomar med likheter i detaljerna till de bibliska instruktionerna för hur Salomos tempel skulle byggas, visar det att innevånarna inte var kananeer eller filisteer, vars tempelbyggnader var rikligt dekorerade och gris var del av födan.

Men det mest intressanta fyndet hittills i Khirbet Qeiyefe är en inskription på en lerskärva, en av de allra äldsta någonsin med de bokstäver man använde för att skriva de språk som talades av folken i området. Texten är skriven på en slags mycket tidig proto-kananeiska, och ser ut att vara regler för att skydda främlingar, slavar och faderlösa, vilket är karaktäristiskt för israeliterna, men inte för texterna från rikena runtomkring. Slavar var skyddslösa i Mesopotamien och i Egypten. Verben för ”du skall” och ”du skall icke” finns med och visar att det är hebreiska. Det är en komplicerad lagtext, men bokstäverna är från en tid då de inte standardiserats. Bokstäverna kan stå upprätt, ligga ner eller vara upp- och-ned-vända och är en av de allra äldsta skrifter från den period då alfabetet började utvecklas ur framför allt de egyptiska hieroglyferna . Denna skrift är ännu en pusselbit i förståelsen om när Bibeln har kunnat börja bli nedskriven. Det betyder att det inte längre är omöjligt att påstå att David hade skrivare som skrev ner hans liv som vi idag kan läsa i Samuelsböckerna.

Troligen är platsen det bibliska Shaaraim (1 Sam 17:22). Nedanför Shaaraim ligger Elladalen och mittemot ligger tel Azeka och tel Sokho. Namnet Shaaraim betyder två portar och staden har också två portar, en åt väst och en åt syd, vilket är unikt eftersom porten var de muromgärdade städernas veka punkt.

Har det någon betydelse att veta var Bibelns platser ligger och hur de ser ut i verkligheten? Betyder det någonting att med dagens vetenskapliga metoder sätta Bibelns historia i sin rätta tidsperiod? Vad blir följderna av att man vetenskapligt kan bevisa att Bibeln är historisk? Det är frågor som tål att fundera över. Astronauten Neil Armstrong sade när han var i Jerusalem att det var lika fantastiskt att gå där Jesus gått som att gå på månen. Tänk att få gå där David gått, se de platser som David såg för 3 000 år sedan! Bibeln förändras från svart/vit till klara färger och blir tre- istället för tvådimensionell i Israel.

Irén Kärrbrant

Eilat

 

by