Äktenskapet

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit jul och nyårshelger, men för egen del även influensa och magsjuka, som kommit i vägen. Nu tar vi nya tag i politiken i Mark, och i Sverige.

I dagarna har tiden gått ut för inlämning av remissvar på äktenskapsutredningen.

Jag ämnar kommentera frågan framöver. Det är en viktig fråga, inte bara för de homosexuella och deras lobbyingorganisationer, utan även för oss som räknar oss som kristdemokrater, eller de som räknar sig som till de socialkonservativa eller värdekonservativa.

Jag är glad att Kristdemokraterna ställt upp tydligt i frågan i de TV och radio-intervjuer som vari i frågan. Lyssna till Alf Svenssson på SVT.

Äktenskapet är en gammal och utbredd institution. Vad äktenskapet är låter sig inte bestämmas i en lagändring. Ordet äktenskap står för den juridiskt bindande relationen mellan en man och en kvinna, för att garantera familjens och släktens fortbestånd socialt, ekonomiskt, kulturellt, andligt mm.

Att ändra ordet äktenskap till att betyda även relationer mellan par av samma kön är att omdefiniera ordet. Det är ett slags nyspråk, man ändrar innebörden i ett ord.

Etymologiskt kommer ‘äktenskap’ från fornsvenskan och urgermaniskan (aektaskap, aektenskap, ml-tyskan: echteshap) där det hör i hop med begreppet ‘äkta’ i betydelsen ‘laglig’, ‘legitim’. Vad som åsyftades var att relationen var en legitim relation, med tanke på de barn som föddes ur relationen. Var det inte en legitim relation sades barnen vara “oäkta”.

Se Etymologisk ordbok

Äktenskapet var alltifrån forntiden en överenskommelse, ett kontrakt, mellan man och kvinna och deras släkten specifikt med syfte att släkten skulle överleva och fortbestå. Barnperspektivet var ett av de viktiga perspektiven.

Idag vill alltfler göra gällande att det är staten som bestämmer innehållet, eller definitionen av vad äktenskap är. Jag tycker att det är lika barockt som när Nazisterna definierade att den ariska rasen var förnämast, de andra raserna var underlägsna, men den judiska var inte per definition del av människorasen. Där har vi politiskt korrekthetens metod att definiera något som inte låter sig definieras av något eller någon, utan som i sig själv är! Vi är människor, vi definieras inte vara människor eller inte. Samma med äktenskapet. Det är, det definieras inte av någon eller något.

Det är också märkligt att de homosexuella nu längtar efter ‘äktenskapet’ när de ju har ‘partnerskapet’ som ju är samma sak rent juridiskt. De har samma rättigheter och skyldigheter där.

Och intressant nog är det efter 10 år med partnerskapslagen bara några tusen (drygt 2 tusen när jag kollade förra året) som registrerat sig som partners.

Att ändra begreppet äktenskap för dessa några tusen personers skull, och bortse från barnperspektivet, är minst sagt anmärkningsvärt.

Barnperspektivet är nu inte intressant. I andra sammanhang så är det väldigt viktigt. Var finns logiken i detta?

Det är också märkligt att man vill omdefiniera en av parametrarna i ‘äktenskapet’ som det är definierat i svensk lag (och i de flesta andra länder och kulturer nu och i historien). De vill ta bort könet som en parameter.

Men de andra parametrarna då? Åldern (man måste vara 18 år), släktskap (man får inte vara syskon, halvsyskon, släkt i uppåt eller nedgående led), antalet parter (man får bara var två).

Varför bara lyfta ut en parameter? Varför får man inte gifta sig med sin syster om det är äkta kärlek (jag argumenterar med motståndarens argument)? Varför får man inte vara gift med flera andra på en gång, 3 kvinnor och 2 män?

Varför är det acceptabelt att nu förändra just könet som en parameter: Jo, det är poltiskt korrekt.

Det andra är (ännu??) inte politiskt korrekt.

Detta är för mig ett av de starkaste argumenten mot ett könsneutralt äktenskap: Man vill förändra en uråldrig instituation bara för att något är politiskt korrekt, men väljer att inte ändra andra parametrar för de är inte politiskt korrekta.

Att något är politiskt korrekt betyder inte att det kommer att bli bestående. Attityder ändras med tidens gång. Tänk så mycket som varit politiskt korrekt i olika samhällen tidigare århundranden, men som vi idag ser på med förundran och bestörtning. Det kan gäller allt från behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda (tex. steriliseringarna i Sverige), det kan gäller synen på främlingar och människor av andra raser t.ex under romartiden, eller i nazi-tyskland, det kan gälla synen på oliktänkande i Sovjetryssland.

Om något är ‘politiskt korrekt’ så bör man se upp och tänka igenom sakfrågan utan hänsyn till hur vinden blåser. Risken är stor att det politiskt korrekt inte är lika accepterat i kommande generationer.

Det är något att tänka på även vad gäller synen på äktenskapet idag.

Samveten i politiken

“Våra samveten säger nej”

Sju riksdagsmän skriver på Brännpunkt att de inte stödjer förslaget om aborträtt för utländska kvinnor.

Det är hedervärt att åtminstone en tredjedel av de kristdemokratiska rikdagsmännen står upp för det som senast under valåret 2006 var partiets politiska uppfattning.

Vi behöver fler som står upp för det de tror på, och som inte sviker sin ideologi.

Jag tror mer och mer att det behövs ett parti som har en tydlig ideologi som står för det de tror på, oavsett vad väljarna tycker. Och som försöker driva den politiken, och påverka väljarna, snarare än att låta sig påverkas av vad väljarna och media just nu vurmar för.

Moderaterna och Kristdemokraterna har tidigare varit sådana partier. Jag tycker att moderaterna mer och mer börjar likna ett parti som tar upp de frågor som de tror att väljarna vill höra.
Hur det blir med Kristdemokraterna som parti framöver låter sig inte sägas ännu. I abortfrågan har vi lämnat den ideologiska förankringen.

I äktenskapsfrågan är vi trogna vår uppfattning.

Jag önskar att jag inte behöver lägga till: “än så länge”, men tyvärr är jag osäker på graden av partiets ideologiska förankring. Än så länge lägger jag inte till “än så länge” i meningen i föregående stycke.

Nu är det dags att partiets gräsrötter börjar säga sin mening: de som är trogna medlemmar och väljare, samt de kärnväljare som inte är medlemmar med som troget röstat på oss i alla val.

Hur detta skall ske vet jag inte: men förhoppningsvis genom insändare, genom deltagande i politiska möten lokalt, genom brev, epost, internetforum och telefonsamtal. Vi behöver möta varandra i samråd och dialog, diskussion och samtal.

Jag hoppas att de som är trogna vår grundideologi inte lämnar partiet. Några har tyvärr gjort det redan.

Jag hoppas också att de som idag inte är medlemmar blir det.

Jag hoppas att våra trogna gräsrötter börjar röra på sig. Vi behöver få en ändring till stånd. Den får vi inte genom att sitta still i båten.

Vi behöver påverka partiet på alla nivåer, och det sker inte om vi överlämnar ansvaret på dem som redan sitter på sina poster och positioner. Det sker genom att vi aktiverar oss på alla nivåer, deltar i möten, nyttjar vår röst vid val av styrelser och ombud till stämmor, partifullmäktige och riksting.

Blogged with Flo

Johan Hakelius – sanningssägare

Läs detta.

Även om man inte håller med om allt så finns det flera pärlor som är ovärderliga.

T.ex.

‘Man märker det i betydelseglidningar av enskilda ord. Ta ordet “tolerans”, till exempel. För vuxna människor brukade det en gång betyda en social konvention som underlättade samvaron med andra. Nu gäller snarare en fräck tonårings definition av tolerans. Den innebär att den som kräver tolerans kräver att få bete sig precis som han eller hon vill, utan hänsyn till sociala konventioner. Den innebär också att varje åsikt eller kritiskt omdöme om hur någon beter sig är detsamma som “förtryck”. Att få bete sig hur man vill, utan några som helst konsekvenser, är att få “respekt”.’

Per Ericsson

Per Ericsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet har avlidit. Ibland dyker man på ett namn, i tidningar eller på nätet, som man får respekt för när man läser det denne/-a skrivit. Per är en av dem.

Hans bortgång är en stor förlust, främst för hans familj, men även för oss alla som inte kände honom personligen, men som lärt oss uppskatta hans analyser.

De har betytt mycket i vårt politiskt korrekta medie-klimat.

Naturlig kuvös: Känguru-metoden

Ibland blir man glatt överraskad när man surfar. Plötsligt hittar jag en sida om Känguru-metoden, en metod att på ett naturligt sätt vårda för tidigt födda barn, eller svaga nyfödda barn, utan att använda kuvös, utan genom att direkt efter födseln lägga barnet mot moderns bröst under ett speciellt tygstycke.

Upphovsmannen, Dr Nils Bergman, är en barndomskamrat till mig, också född och uppväxt i Zimbabwe. Han läste till läkare, och arbetade sedan en tid under 7 år (från 1987) på Manama Mission i Södra Zimbabwe, tillsammans med Agneta Jürisoo (från Horred, en Mark-bo!). Där utvecklades känguru-metoden för att rädda för tidigt födda och svaga nyfödda barn. Kangaroo Mother Care heter deras hemsida där man kan läsa om hur det startade. Agneta hade läst om den kängurumetod som börjat utvecklas i Sydamerika, där den användes efter en viss tid i kuvös. Problemet var att i Zimbabwe fanns inga kuvöser, så då började de utveckla metoden att användas direkt efter födseln.

Jag har ju vetat det tidigare, och retade mig på att när SVT gjorde ett kort reportage om känguru-metoden på Akademiska sjukhuset i Uppsala för några år sedan så nämndes inte ens Nils Bergmans namn.

Det finns också en engelsk internationell sida.

Metoden innehåller två viktiga komponenter: “skin-to-skin” kontakt och amning, båda viktiga för att metoden skall lyckas.

Om man separar barnet och modern efter födseln utvecklas stress och vissa hormoner som är “neurotoxic”, dvs giftiga för hjärnan. Se längs ned på sidan.

Min fru, Marie, känner upprättelse, när hon läser om vikten av hudkontakt och amning, efter att ha ammat alla våra barn enligt naturligt manér, dvs när barnet vill suga så får den det. Och det betydde att de fick alla sova i vår säng, intill henne. Men vi har fått många blickar och pikar under årens lopp från folk när man berättat om hur vi gjort. Det är ju inte alltid PK att vurma för amning.

Religiösa Friskolor

Det är debatt om ‘religiösa’ friskolor igen.

Det utspel som Björklund och andra gjort i dagarna om att skärpa lagstiftningen för att eleminera vissa ‘extrema’ friskolor bygger på samma utslag av politisk korrekthet som jag berört i tidigare inlägg.

Man menar att en skola inte får påstå att evolutionsteorin är en teori. Va´? En teori är väl alltid en teori, oavsett vilket vetenskapligt belägg den har. Vissa teorier är mer förankrade i vetenskapliga argument än andra, men alla är väl teorier.

Man skulle önska att det fanns en viss ödmjukhet och självkritik hos alla dessa som VET. De har samma attityd som de som tidigare påstod att jorden var platt. Och den teorin har vi ju alla lämnat. Vilken teori tror ni gäller om 200 år? Skall det inte finnas ett uns av öppenhet inför vetenskapens utveckling så att man erkänner att om 200 år kanske en helt annan teori gäller, precis som det varit under vetenskapens utveckling hittils under de senaste 2000 åren. Teorier har kommit och gått, och det enda säkra är att gamla teorier får lämna plats åt nya teorier. Skulle just nu, i dessa tider, en viss teori nu fullkomligt ha hittat den slutliga sanningen??

Kvällspostens ledarskribent skriver klokt att detta utspel från Björklund är bara ett utslag av populism.

Även socialdemokratiske Widar Andersson är inne på samma spår i Folkbladet (s) när han skriver “Björklunds och – vilket framkom under gårdagen – resten av alliansregeringens vilja att förbjuda “sekter” som Plymouthbröderna att vara skolhuvudmän, är ett grovt, populistiskt utspel.”

Vidare säger han: “Blir Plymouthbrödernas skola verklighet så ska den bedömas precis som andra skolor. Följer den regelverket för offentliga skolor så ska den inte diskrimineras. Följer den inte regelverket så ska tillståndet dras in. Sådana villkor borde alla skolor ha.”

Jag förstår hans sista mening som att denna kontroll borde finnas över kommunala skolor.

Jag är fundamentalist

Vad är en fundamentalist?

Idag är det ett skällsord. De som har en, vad man tycker, extrem åsikt som skiljer sig från ens egna, och som man inte alls förstår, och som står fast vid sin åsikt även i debatt i motvind; de klassar man som en fundamentalist.

I själva verket är man per definition då en fundamentalist själv – för de som står för den andra åsikten som man inte delar. För på samma kriterier som man klassar den andra som fundamentalist får man själv dömas av den andre. Och för den andre blir man då en fundamentalist.

Därmed blir alla idag varande poliskt korrekta åsikter fundamentalistiska – per definition. De är ofta extrema (för den som inte alls delar dem), de som inte delar dem förstår dem inte, och de som har dem ändrar sig inte även efter debatt med valida argument.

Eva Johnsson har skrivit en läsvärd artikel på Brännpunkt i Svd om detta.

Även hennes artikel handlar ytterst om yttrandefriheten. Yttrandefriheten innebär bl.a. att just de som inte står i mittfåran eller för det politiskt korrekta får frihet att yttra sig, att de tolereras trots att man inte delar deras uppfattning.

Tolerans är att tåla, tolerera, det man inte tycker om. Det visar sig att många – de flesta? – som står för dagens politiskt korrekta åsikter visar sig vara just intoleranta, men hyllar ofta toleransen i princip – så länge de slipper andras ‘extrema’ åsikter.

Från början har ordet fundamentalist betecknat något positivt: Man tror att det finns vissa fundamentala begrepp, värden och värderingar, eller åsikter om man så vill, som man vill hålla fast vid.

I denna mening är alla poliker fundamentalister – de håller sig med vissa fundamentala ideologiska begrepp och värderingar som de håller fast vid och inte är beredda att rucka på.

I en demokrati skall man tillåta dessa fundamentalister och tolerera uppfattningar och kritik av den egna ståndpunkten. Detta är tolerans.

Jag är fundamentalistisk demokrat. Jag kämpar för människans fundamentala värden: Frihet; mäniskans okränkbarhet, de mänskliga rättigheterna, rätten till liv, rätten till utbildning och mänsklig personlig utveckling, rätten att bo och arbeta var man vill, rätten att äga mark, hus och företag, rätten att fatta beslut om det egna livets angelägenheter. Jag är fundamentalistisk kristdemokrat: Jag kämpar för det goda samhället, det gemensamma bästa, där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Ett samhälle som stödjer människan och de naturliga gemenskaperna i deras roll och uppgift att bygga ett liv i enlighet med deras egna drömmar, hopp och visioner. Ett samhälle som skyddar och tar hand om de svaga och utsatta.

fortsättning om hatbrott

I ett nytt debattinlägg fortsätter Mats Tunehag.

Yttrandefriheten handlar inte om saklighet utan innebär att man har rätt att ha fel säger Mats.

“Enligt Europakonventionen har man till och med rätt att uttrycka sådant som kan upplevas stötande av enskilda, grupper eller staten.

Det är ju själva kärnan i yttrandefriheten och därmed i demokratin.”

Det är ett paradigm-skifte på gång i samhället: “Istället för rätten att yttra sig fritt betonas nu rätten, för vissa grupper, att slippa höra sådant som de kan bli ledsna av.

Fokus har flyttats från vad som sades till hur det uppfattades, från det objektiva till det subjektiva.”

Vi kommer snabbt in i ett totalitärt system om vi fortsätter på denna väg. Ingen får torgföra en icke politiskt korrekt åsikt, ingen får kritisera det för dagen politiskt korrekt.

Det märker vi även vad gäller debatten om friskolor: Friskolor som hävdar att abort är att döda ett barn, eller som säger att utvecklingsteorin är just en teori skall stängas.

Hur mycket är yttrandefriheten värd?

Hatbrott och demokrati

Mats Tunehag har skrivit ett inlägg på Svenska Dagbladet om hatbrott.

Den är välskriven, och tar upp ett väldigt viktigt ämne: relativiseringen av de demokratiska rättigheterna och särskilt yttrandefriheten utifrån det som just nu är politiskt korrekt.

I detta fallet analyserar han hatbrotten: att vissa brott är värre beroende på vilken åsikt eller uppfattning förövaren har gentemot brottsoffret.

Om en muslim misshandlar sin fru så är det enbart misshandel. Om en svensk misshandlar en muslim så är det hatbrott, och ett värre brott än ordinärt misshandel.

Problemet som dyker upp är frågan: Vem skall bestämma om vilka åsikter som är ok, vilka åsikter som är politiskt korrekta? Skall dessa regleras från tid till annan beroende på samhällsutvecklingen? Skall tidigare förövare av hatbrott i senare generationer återupprättas när det politiskt korrekta ändrats?

Detta leder enligt Tunehag till att vi utöver vanlig brottsbekämpning också nu kommer få en åsiktspolis, med åsiktsbekämpning som följd. “Du sköna nya värld” (Aldeous Huxley).

Sven Erik Alhem replikerar “Att ha en åsikt som inte torgförs är naturligtvis aldrig straffbart”. Tackar! Det är en yttrandefrihet att vara stolt över!! Ha din åsikt så länge du inte torgför den!

Vidare säger han att “saklig kritik” … ” inte leder till straffansvar”. Otroligt. Vem avgör om det är saklig kritik? Vilken instans skall döma i dessa debatter och mellan åsiktsyttranden i framtiden?

Jag trodde att yttrandefriheten var just att vi har rätt att säga det vi tycker, och att torgföra våra åsikter oberoende av om de är korrekta, sanna eller hedervärda.

Skall vi förstå det så att yttrandefriheten nu och i framtiden skall begränsas av någon myndighet som definierar vilka åsikter som är korrekta, och vilken kritik som är saklig?

Scandic tar sitt förnuft till fånga

Jag hade nog inte väntat mig att Scandics ledning så snabbt skulle byta fot. Nu har de i alla fall dragit tillbaka beslutet att ta bort biblarna från hotellrummen, och beslutat låta dem vara kvar.

De står fast vid beslutet att ha Koranen och Tanach i receptionen för de gäster med annan tro som vill ha dessa. Det är bra.

Vad de kanske inte vet att Tanach (Torah, Neviim och Chtuvim) är samma som det vi kallar Gamla Testamentet, så den finns redan på alla hotellrum!

Heder åt Scandics nye VD som vågat ta detta beslut!

Nu väntar vi bara på beslutet att ta bort porren från hotellrummen i stället. Det var det som var så märkligt i det förra beslutet – att ta bort bibeln trots att man har kvar porren. Bibeln har nu fått komma tillbaka, men porren som är det verkligt förnedrande och kränkande finns kvar.