Jag är bekännande kristen, och jag är också politiker.
Jag gick med i Kristdemokraterna redan på 70-talet, och har blivit mer och mer aktiv sedan slutet av 90-talet.
Varför Kristdemokraterna?
Kort och gott för att partiet har den mest genomtänkta ideologiska och filosofiska grunden för ett politiskt handlingsprogram, och som stämmer med min kristna grundsyn på människan, livet och samhället vi lever i.
För mig är politik allt som har att göra med hur vi reglerar våra publika liv, våra institutioner, våra relationer med andra medborgare, och med andra länder.
Som kristen är det självklart för mig att utgå från Bibelns etiska principer, och särskilt den gyllene regeln: “Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra mot dem.” Det liknar det svar som en judisk rabbi gav på frågan om hur man kan sammanfatt lagen: “Allt vad ni inte vill att någon skall göra mot er det skall ni inte göra mot dem.” När Jesus fick en liknande fråga om vilket som är det största budet i lagen svarade Jesus: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och av hela din själ, och av hela ditt förstånd”, och fortsatte: Sedan kommer ett som liknar detta: “Du skall älska din nästa som dig själv”.
För mig betyder det att vi skall bygga ett samhälle som behandlar alla lika, och som vilar på en god vilja att ge alla människor rätt till ett gott liv, ett sådant liv som vi var och en eftersträvar. Kärlek till medmänniskan skall vara en bärande princip i samhällsbygget.
Vi behöver i Sverige och internationellt etisk vägledning i vårt handlande och i våra relationer. Vi behöver mer värderingar, vi måste våga peka ut mer tydlig vad som är gott och sant och eftersträvansvärt.
Man brukar säga att politik och religion skall skiljas åt. Det blir lätt snarare en tendens att man inom det offentliga, i media och politik i sin strävan att vara neutral blir anti-religiös. Men visa mig den politiska filosofi som bygger på ateism, eller den agnostiker, eller ateist som har en filosofi som ger etisk vägledning både för den enskilde och för samhället!
Kan man utifrån sunt förnuft och rationalitet (tankeförmåga) forma etiska värderingar? Jag kan inte se att det är gjort, även om någon skulle säga att det går. Snarare har värdeneutrala filosofer som Hägerström nått fram till värdenihilistism: att det inte finns objektiva, sanna värden; att anse något vara gott eller ont är bara känsloyttringar och godhet finns inte som något verkligt i sig.
Sverige och Europa bygger på en kristendomens historia och kultur. Oavsett vad folk tycker så är vi alla präglade av kristna idéer och begrepp. Oavsett vad man tycker så är de 10 budorden, Bibelns etik och kristendomens ideal en del av vårt kulturarv, och genomsyrar litteratur, musiken, film mm.
Vi har sett hur de två ledande Ismerna (Nazism och Kommunism) skapade totalitära stater där den starka staten och kollektivet krossade den enskilda människan och hennes människovärde upphävdes.
Efter kriget ville ledande politiker i Tyskland och Frankrike bygga ett nytt Europa, baserat på värderingar, och värderingarna hämtades från den kristna människosynen och traditionen. Jag är stolt att veta att de var kristdemokratika politiker. Den tyske nationalekonomen Wilhelm Röpke var en av dem.
Och det var ledande kristdemokrater som var med och formade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som även de bygger på kristen människosyn, och som idag accepteras över hela världen.
Vi som vill stå på en tydlig kristen värdegrund för vår politik beskylls ofta i media för att vara “kristen höger”. Men ser man på historien så visar det sig att de som genomdrivit många omvälvande politiska förändringar i samhället varit övertygade, bekännande, brinnande kristna.
Jag kan nämna Moder Theresa som arbetat med de utslagna och lägst värderade i Indien, och som gav dem människovärde. William Wilberforce som genomdrev slaveriets avskaffande började arbeta med detta som sitt livs kall efter sin omvändelse till kristen tro.
I vår tid har sådana som Lech Walesa i Polen, Vaclac Havel i Tjeckoslovakien gått i spetsen för en demokratisering av sina tidigare kommunistiska länder, ofta med livet som insats och med förföljelse och fängelse som straff. I Estland gick Tunne-Väldo Kelam samma kamp. Också dessa har baserat sitt agerande på en kristen tro och med sin kristna övertygelse som brinnande drivkraft.
Med dessa som förebilder är jag frimodig och oförfärad när jag som politiker vill stå upp för kristna värden och kämpa för alla människors okränkbara lika värde, de fattiga och sjuka i tredje världens rätt till hälsa, utbildning och utveckling, alla människors rätt till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet i Sverige och även internationellt t.ex i Irak och andra muslimska länder.
Jag skäms inte när jag med partiets medicinetiska program som grund vill tala om det är två skyddsvärda individer som står i fokus när en kvinna vill göra abort, och därför måste vi våga tala om hur vi gör för att minska aborttalen, och om fosterdiagnostikens roll, om ungdomsgraviditeterna mm.
Jag skäms inte när jag också vill agera för att införa en civilrättslig registrering av alla par, och att äktenskap skall förbehållas den ceremoni som kyrkor och samfund har för sina medlemmar som vill bli välsignade inför Gud (det är inte statens uppgift att reglera hur det går till).
Alf Svensson har sagt: “Kristdemokraterna kan med största frimodighet tala om kristen etik” och för detta ‘har vi historiens vittnesbörd med oss i bagaget”.
Med inspiration från mina förebilder ovan vill jag också jobba för ett starkare civilsamhälle, där staten blir mer av medaktör och mindre stark stat. Staten behövs, och vissa uppgifter behöver den utföra mer än idag, t.ex behöver vi ett starkare försvar.
July 20th, 2010
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Europakonventionen, Kristdemokrati, Kristna väljare, Kultur, etik |
no comments
Jag håller just på med att läsa artiklar och böcker av Wilhelm Röpke, den kristdemokratiska nationalekonom som stod bakom det “tyska undret”, när Tyskland reste sig upp ur ruinerna efter andra världskriget.
I veckans nummer av Kristdemokraten skriver Charlie Weimerws, KDU:s förbundsordförande, om Wilhelm Röpke och den sociala marknadekonomi som han förordade.
Jag vill dela med mig av ett citat från Röpke, som en beskrivning av vad ett kristdemokratiskt samhälle skulle vara:
“Till vilken nytta är aldrig så mycket välstånd om vi samtidigt och oavbrutet gör världen vulgärare, fulare, mer larmande och gråare, och om människor förlorar de moraliska och andliga fundamenten för sin existens? Människan lever helt enkelt inte av radioapparater, bilar och kyskåp allena, utan av hela den oköpbara världen bortom marknaden och resultatsiffror, världen av värdighet, skönhet, poesi, anständighet, ridderlighet, kärlek och vänskap, världen av gemenskap, livets mångfald, frihet och personlighetens fullständighet.”
February 26th, 2010
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Ekonomi, Kristdemokrati, civilsamhället, demokrati, etik, friheterna, ideologi, marknaden, poesi, social marknadsekonomi |
no comments
Jag har varit tyst en längre tid på bloggen, och även skrivit färre inlägg sista året.
Det blir lätt ett krav att skriva ofta och mycket. Men blir det bättre för det?
Jag har på sista tiden funderat mycket på hur vi skall driva politik som är ideologiskt tydligare, både på lokalplanet och på riksplanet.
Det är vanligast att man driver pragmatisk politik, utifrån samförstånd och enhet i de politiska blocken: här i Mark i MarkAlliansen och på riksplanet genom regeringssamarbetet i Alliansen.
Men jag tror att väljarna (våra väljare men även de andra partiernas) ät trötta på pragmatisk och samförstånd (när det blivit för mycket av det).
Pragmatisk politik är för mycket förvaltande. Det kan tjänstemän stå för. Om vi politiker blir förvaltande så är något fel. Vi behöver vara nydanande och utvärderande, hitta nya lösningar och ibland gå tillbaka till gamla lösningar och levnadssätt. Om det är bättre för våra innevånare, om det blir ett bättre samhälle.
Vi brukar säga att vi vill skapa “det gemensamma bästa”. Men det gemensamma bästa är inte politik baserad på minsta gemensamma nämnaren. Utan just det bästa för det gemensamma samhället.
Detta är något jag skall arbeta med framöver: skapa en ideologiskt tydlig profilerad politik baserad på en kristdemokratisk ideologi.
May 2nd, 2009
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Kristdemokrati, ideologi, politik |
no comments
Igår var jag på partifullmäktige i Stockholm, och efter en öppen debatt beslöt vi att fastställa valsedeln till Europaparlamentet i enlighet med partistyrelsens förslag.
Den enda ändringen som det blev votering om, och en stor diskussion kring, var frågan om Lennart Sacrédeus skulle vara med på listan eller inte.
Eftersom Svd i dag citerar mig så vill jag skriva vad jag sade till journalisten, eftersom hon inte fattade min poäng, och bara citerar få valda brottstycken.
Huvudpoängen i mitt resonemang har jag redan skrivit om här. Läs gärna det först.
I mitt tal på partifullmäktige så drog jag också detta i korthet. Jag vill här nedan utveckla mina tankar något.
Partiledningen (PS och ledande funktionärer) driver idag partiet i en förändringsprocess för att försöka attrahera nya väljargrupper. De försöker placera Kristdemokraterna som ett allmänborgerligt parti, baserat på kristdemokratisk ideologi, men med en mer social-liberal agenda än den traditionella kristdemokratin som finns i Europa, och som Kristdemokraterna i Sverige utvecklats till och som finns dokumenterad i partiprogrammet från 2001.
I sina försök att göra Kristdemokraterna till ett “rumsrent” parti (i medias ögon, och för att attrahera väljargrupper som tycker att partiet har varit för konfessionellt), så har partiledningen försökt föra av vissa frågor från agendan, och tona ned andra frågor, och i stället lyfta fram nya allmängiltiga frågor som inte varit typiska för oss tidigare (t.ex fastighetsskatten, bensinskatten).
Däremot har de drivit denna process på ett sätt som alienerar inte bara kärnväljare, utan även många av de aktiva lokala politikerna som håller upp partiet i grunden. Jag tror vi behöver vara stolta över vårt parti, stolta över våra ideologiska ställningstaganden, men det är något som många har svårt idag. (åt ena eller andra hållet).
Vissa frågor har blivit tabu. Den som är mest tabu-belagd är förstås abort-frågan, och hur man hanterar det ökande antalet ungdomsaborter.
Som exempel på hur man lägger locket på (ovanifrån) kan man nämna (vilket jag gjorde för journalisten) att på rikstinget för 2 år sedan så gick partistyrelsen ut hårt för att kväsa abortfrågan och de som vill driva den – en gång för alla. Sättet de gjorde det var sådant att allt som har med abort att göra, eller ens kommer i närheten av att antyda någon kontakt med abortfrågan blir skambelagt och tabu. En av motionerna på rikstinget föreslog att partiet skall verka för att definitionen av när ett foster skall räknas att vara ett barn skulle sänkas från vecka 28, till vecka 22 i enlighet med WHO:s rekommendationer. När denna motion kom upp så vågade flertalet inte rösta för detta (bara en minoritet röstade för), och motionen avslogs, trots att samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget att sänka gränsen när frågan gick på remiss 2006.
Märk väl att i början av 2008 beslöt regeringen att sänka gränsen till vecka 22, dvs vår partiledare Göran Hägglund går här emot vårt rikstings beslut, och det utan någon diskussion i partiet, eller ens någon förklaring om varför partiet bytt ståndpunkt i frågan (jag har inte sett någon i alla fall). Att ena året kväsa en motion om detta och nästa år besluta i motionens anda är för mig ett tecken på att det gått “troll” i frågan.
Att Lennart Sacrédeus inte kommer med på valsedeln är inte den intressanta poängen när man analyserar provvalet, och tittar på valsedeln. Att diskutera detta är att ge sig in i en pseudodebatt.
Att utesluta honom från valsedeln, vilket vi gjorde i fredags, är att bädda för en fortsatt pseudodebatt, vilket kommer skada partiet. Det är det olyckliga med beslutet, att pseudodebatten fortsätter.
För det viktiga är inte att vi uteslöt honom. Det viktiga är provvalsresultatet, och den lista vi fastställde. Vi har en otroligt bra lista som den är idag. De första 5 är mycket bra namn: Ella Bohlin 1:a, Sofia Modigh 2:a (som varit med att starta den nya nykterhetsrörelsen VITA, Per Landgren 3:a en mycket ideologiskt förankrad kristdemokrat. Christina Doctare på 4:e plats, Tuve Skånberg på 5:e plats, och Rolf Åbjörnsson samt Annelie Enochsson längre ned är alla Fellows vid Claphaminstitutet, där jag också är aktiv. Bland topp 10 finns ingen med läggning åt allmänborgligt social-liberalt håll.
Dett är den intressanta reflektionen: provvalet gav ett mycket kraftigt utslag till förmån för “klassiska kristdemokrater”, eller värdekonservativa om man vill kalla dem så. De är helt dominerande om man räknar antalet röster och ringar.
Valsedeln som den är idag är därmed en mycket bra valsedel, och topp-kandidaterna är inte representanter för en social-liberal kristdemokrati. Så långt allt gott.
Provvalsresultatet blir för mig ett bevis för att partiledningen och funktionärer (från partifullmäktige uppåt) inte går i takt med sitt fotfolk (räknat som de som var ombud i provvalet). Den går än mindre i takt med sina medlemmar, eller sina kärnväljare. Dessa blir mer och mer desillusionerade av hur partiet agerar, och hur utfallet blir av vårt regeringssamarbete. (Fastighetsskatten, bensinskatten, ett urvattnat vårdnadsbidrag, ett för svagt försvar för äktenskapet (även om det är G i denna frågan så är det inte MVG).
Att utesluta Lennart Sacrédeus var ytterligare en sådan (onödig) manöver som skadar partiet. Jag tror inte det är den värsta, men den stärker folks uppfattning att partiet leds åt fel håll.
Göran Hägglund talade på partifullmäktige om att vi behöver vara lagspelare. Gott! Men låt då oss som representerar den tysta interna majoriteten (enligt min uppfattning) få vara med och spela. Vi känner oss sido-spelade (sidestepped), dvs inte respekterade, inte tagna på allvar, vi får inte komma fram, man rekryterar inte bland oss när det gäller ledande funktionärer osv.) En ja-sägarmentalitet och själv-censur odlas som är märkbar när man åker på distriktsordförandemöten och på partifullmäktige.
I vårt handlingsprogram 2008-2010 står en inledande vision om att vi är ett parti med högt till tak. Det taket är idag inte så högt som det sägs. Tyvärr.
Om partiet inte ändrar sig, dvs höjer taket, låter oss alla spela med, och tillåter ärliga försök att komma till tals med svåra politiska frågor som ungdomsaborterna (t.ex genom att genomföra ett brett handlingsprogram mot ungdomgraviditeter i enlighet med en annan motion som avslogs), då kommer våra kärnväljare att överge oss, och många medlemmar och lokalpolitiker kommer tappa geisten. Och vi kommer inte ha rekryterat nya, eller attraherat nya väljargrupper som väger upp detta.
Ett parti som inte förmår entusiasmera en absolut huvudpart av sina partimedlemmar och sina lokalaktiva går en dyster framtid till mötes.
Eftersom vi länge balanserat på 4% gränsen, och trots att vi stått upp för äktenskapet inte rekryterat nya väljare, tror jag att ett fortsatt stort avstånd mellan partiledning och fotfolk kommer innebära att vi inte klarar oss in i riksdagen 2010. Det brukar ju vara vårt fotfolks insatser i valrörelsen som gör att vi hämtar in i slutspurten.
Ett parti kan inte fungera utan 100 % stöd underifrån.
Jag hoppas jag får fel, och jag kommer göra mitt för att öka entusiasmen och mana till fortsatt tro på partiet.
Vi måste få högt till tak, och acceptera att det finns olika uppfattningar i en del sakfrågor, i vetskap att vi trots allt bygger på en kristdemokratisk ideologi. Det är ideologin som är viktigast att vi håller fast vid och är överens om.
Än finns det hopp för partiet, men det krävs två för att dansa tango. Partiledningen kan inte dansa ensamma utan behöver oss, och jag hoppas att de inser att vi är viktiga för partiets framtid.
PS.
* Jag delar inte Sacrédeus uppfattning i EU-frågan (jag är för EU, och vill införa Euron, och kan t.om. tänka mig att vi går med i Nato). I denna fråga är ju också flera partier splittrade i falanger. Och så måste det få vara.
** Med klassisk kristdemokrati menar jag inte att vi skall vara ett konfessionellt parti, utan vi behöver mer av kristdemokrati i europeisk tappning, och mindre marknadsliberal social-liberalism av allmänborgerlig karaktär.
Jag har inga problem att skilja på det “värdsliga och det andliga regementet” (jmf. Luther), men förstår att det är svårare från de som kommer från frikyrklig bakgrund.
Frågan om klassisk kristdemokrati, och beteckningen värde-konservatism, är värd reflektion och ytterligare inlägg.
Läs också Svd, Svd, DN samt Dagen, Dagen och Dagen
January 17th, 2009
Posted by
Per-Olof Hermansson |
EP-valet, Kristdemokrati, Kristdemokratisk ideologi, Kristna väljare, abort, debatt, ideologi, åsiktsfrihet |
3 comments
Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit jul och nyårshelger, men för egen del även influensa och magsjuka, som kommit i vägen. Nu tar vi nya tag i politiken i Mark, och i Sverige.
I dagarna har tiden gått ut för inlämning av remissvar på äktenskapsutredningen.
Jag ämnar kommentera frågan framöver. Det är en viktig fråga, inte bara för de homosexuella och deras lobbyingorganisationer, utan även för oss som räknar oss som kristdemokrater, eller de som räknar sig som till de socialkonservativa eller värdekonservativa.
Jag är glad att Kristdemokraterna ställt upp tydligt i frågan i de TV och radio-intervjuer som vari i frågan. Lyssna till Alf Svenssson på SVT.
Äktenskapet är en gammal och utbredd institution. Vad äktenskapet är låter sig inte bestämmas i en lagändring. Ordet äktenskap står för den juridiskt bindande relationen mellan en man och en kvinna, för att garantera familjens och släktens fortbestånd socialt, ekonomiskt, kulturellt, andligt mm.
Att ändra ordet äktenskap till att betyda även relationer mellan par av samma kön är att omdefiniera ordet. Det är ett slags nyspråk, man ändrar innebörden i ett ord.
Etymologiskt kommer ‘äktenskap’ från fornsvenskan och urgermaniskan (aektaskap, aektenskap, ml-tyskan: echteshap) där det hör i hop med begreppet ‘äkta’ i betydelsen ‘laglig’, ‘legitim’. Vad som åsyftades var att relationen var en legitim relation, med tanke på de barn som föddes ur relationen. Var det inte en legitim relation sades barnen vara “oäkta”.
Se Etymologisk ordbok
Äktenskapet var alltifrån forntiden en överenskommelse, ett kontrakt, mellan man och kvinna och deras släkten specifikt med syfte att släkten skulle överleva och fortbestå. Barnperspektivet var ett av de viktiga perspektiven.
Idag vill alltfler göra gällande att det är staten som bestämmer innehållet, eller definitionen av vad äktenskap är. Jag tycker att det är lika barockt som när Nazisterna definierade att den ariska rasen var förnämast, de andra raserna var underlägsna, men den judiska var inte per definition del av människorasen. Där har vi politiskt korrekthetens metod att definiera något som inte låter sig definieras av något eller någon, utan som i sig själv är! Vi är människor, vi definieras inte vara människor eller inte. Samma med äktenskapet. Det är, det definieras inte av någon eller något.
Det är också märkligt att de homosexuella nu längtar efter ‘äktenskapet’ när de ju har ‘partnerskapet’ som ju är samma sak rent juridiskt. De har samma rättigheter och skyldigheter där.
Och intressant nog är det efter 10 år med partnerskapslagen bara några tusen (drygt 2 tusen när jag kollade förra året) som registrerat sig som partners.
Att ändra begreppet äktenskap för dessa några tusen personers skull, och bortse från barnperspektivet, är minst sagt anmärkningsvärt.
Barnperspektivet är nu inte intressant. I andra sammanhang så är det väldigt viktigt. Var finns logiken i detta?
Det är också märkligt att man vill omdefiniera en av parametrarna i ‘äktenskapet’ som det är definierat i svensk lag (och i de flesta andra länder och kulturer nu och i historien). De vill ta bort könet som en parameter.
Men de andra parametrarna då? Åldern (man måste vara 18 år), släktskap (man får inte vara syskon, halvsyskon, släkt i uppåt eller nedgående led), antalet parter (man får bara var två).
Varför bara lyfta ut en parameter? Varför får man inte gifta sig med sin syster om det är äkta kärlek (jag argumenterar med motståndarens argument)? Varför får man inte vara gift med flera andra på en gång, 3 kvinnor och 2 män?
Varför är det acceptabelt att nu förändra just könet som en parameter: Jo, det är poltiskt korrekt.
Det andra är (ännu??) inte politiskt korrekt.
Detta är för mig ett av de starkaste argumenten mot ett könsneutralt äktenskap: Man vill förändra en uråldrig instituation bara för att något är politiskt korrekt, men väljer att inte ändra andra parametrar för de är inte politiskt korrekta.
Att något är politiskt korrekt betyder inte att det kommer att bli bestående. Attityder ändras med tidens gång. Tänk så mycket som varit politiskt korrekt i olika samhällen tidigare århundranden, men som vi idag ser på med förundran och bestörtning. Det kan gäller allt från behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda (tex. steriliseringarna i Sverige), det kan gäller synen på främlingar och människor av andra raser t.ex under romartiden, eller i nazi-tyskland, det kan gälla synen på oliktänkande i Sovjetryssland.
Om något är ‘politiskt korrekt’ så bör man se upp och tänka igenom sakfrågan utan hänsyn till hur vinden blåser. Risken är stor att det politiskt korrekt inte är lika accepterat i kommande generationer.
Det är något att tänka på även vad gäller synen på äktenskapet idag.
January 17th, 2008
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Europakonventionen, Kristdemokrati, familjen, konservatism, nyspråk, politiskt korrekt, äktenskap |
4 comments
“Våra samveten säger nej”
Sju riksdagsmän skriver på Brännpunkt att de inte stödjer förslaget om aborträtt för utländska kvinnor.
Det är hedervärt att åtminstone en tredjedel av de kristdemokratiska rikdagsmännen står upp för det som senast under valåret 2006 var partiets politiska uppfattning.
Vi behöver fler som står upp för det de tror på, och som inte sviker sin ideologi.
Jag tror mer och mer att det behövs ett parti som har en tydlig ideologi som står för det de tror på, oavsett vad väljarna tycker. Och som försöker driva den politiken, och påverka väljarna, snarare än att låta sig påverkas av vad väljarna och media just nu vurmar för.
Moderaterna och Kristdemokraterna har tidigare varit sådana partier. Jag tycker att moderaterna mer och mer börjar likna ett parti som tar upp de frågor som de tror att väljarna vill höra.
Hur det blir med Kristdemokraterna som parti framöver låter sig inte sägas ännu. I abortfrågan har vi lämnat den ideologiska förankringen.
I äktenskapsfrågan är vi trogna vår uppfattning.
Jag önskar att jag inte behöver lägga till: “än så länge”, men tyvärr är jag osäker på graden av partiets ideologiska förankring. Än så länge lägger jag inte till “än så länge” i meningen i föregående stycke.
Nu är det dags att partiets gräsrötter börjar säga sin mening: de som är trogna medlemmar och väljare, samt de kärnväljare som inte är medlemmar med som troget röstat på oss i alla val.
Hur detta skall ske vet jag inte: men förhoppningsvis genom insändare, genom deltagande i politiska möten lokalt, genom brev, epost, internetforum och telefonsamtal. Vi behöver möta varandra i samråd och dialog, diskussion och samtal.
Jag hoppas att de som är trogna vår grundideologi inte lämnar partiet. Några har tyvärr gjort det redan.
Jag hoppas också att de som idag inte är medlemmar blir det.
Jag hoppas att våra trogna gräsrötter börjar röra på sig. Vi behöver få en ändring till stånd. Den får vi inte genom att sitta still i båten.
Vi behöver påverka partiet på alla nivåer, och det sker inte om vi överlämnar ansvaret på dem som redan sitter på sina poster och positioner. Det sker genom att vi aktiverar oss på alla nivåer, deltar i möten, nyttjar vår röst vid val av styrelser och ombud till stämmor, partifullmäktige och riksting.
Blogged with Flo
November 15th, 2007
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Kristdemokrati, ideologi, politiskt korrekt |
no comments
Utredningen “Den gravida kvinnan och fostret – två individer” (SOU 1989:51), har lett till en betydande samsyn kring de etiska problem som är förenade med fosterdiagnostik och aborter. Denna utredning deklarerade bland annat:
“När det gäller den oföddes intresse bör först framhållas att en foster i princip har rätt till utveckling och rätt att födas. Därav följer att en abort inte kan motiveras utifrån fostrets intresse. Ett abortbeslut innebär som regel att kvinnans (föräldrarnas) intresse att inte föda barnet tillåts väga tyngre än fostrets intresse att utvecklas och födas.”
Utredningen deklarerar vidare som sin uppfattning:
“Man måste utgå från att modern och det blivande barnet är två individer som båda är skyddsvärda. Det spirande människolivet har i sig ett stort värde. Det kan inte ses enbart som en del av kvinnans kropp.”
Senare skrev ett enigt socialutskott i betänkandet “Vissa etiska frågor” (1993/94:SoU2 ) att utskottet
“…anser det nödvändigt med en sammanhållen och etiskt förankrad politik i dessa frågor. Utgångspunkten måste därvid vara den syn på människan och på människolivets helgd som har sin förankring bland annat i den kristna etiken och den västerländska humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv.”
Samma uppfattning deklareras i inledningen till FN:s barnkonvention där det klargörs att barnet har rätt till “lämpligt rättsligt skydd” även före födelsen.
Det finns alltså en bred samsyn om att alla människor har rätt till liv och att fostret är en skyddsvärd individ med en principiell rätt till liv och rättsskydd. Denna samsyn kommer till uttryck bland annat i internationella konventioner, svensk lag, socialutskottets betänkanden och i olika statliga utredningar.
Det råder numera också en samsyn om att “en avvägning mellen fostrets och moderns intressen är ofrånkomlig då dessa är motstridiga”. Som exempel kan nämnas regeringens proposition “Fosterdiagnostik och abort” (Prop 1994/95:142):
“En avvägning mellan kvinnans intressen och den oföddes intressen är ofrånkomlig. Det är dock viktigt att vara vaksam så att inte denna slags avvägning leder i riktning mot en etisk gradering av människoliv.” 1)
September 10th, 2007
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Kristdemokrati, abort, etik |
one comment
Ja, nu börjar man undra.
Mikael Odenberg avgår som försvarsminister eftersom han inte kan stå för den avrustningspolitik som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vill driva. Heder åt Mikael. Han står rakryggat för sin uppfattning. Det skulle fler behöva göra i politiken.
Jag tror att det är många i vårt land som börjar fundera över vart de nya moderaternas politik för oss.
De flesta läser väl nyheterna från Ryssland? Åt minstone jag drar slutsatsen att nu är inte rätt tid att avrusta.
För några veckor sedan skrev 12 kristdemokrater om detta och varnade för “Rött kort för ‘nya Moderaterna‘ “.
De har till stora delar rätt i sin intention: Många väljare funderar över vart moderaterna tog vägen. Vi kan som kristdemokratiskt parti stå upp för många av de sakfrågor där moderaterna numera sviker sina traditionella väljare.
Det betyder inte i sig att vi som parti är ett konservativt parti, eller ens att vi är ett värdekonservativt parti.
Vi är ett kristdemokratiskt parti, men en distinkt ideologi som varken är konservativ, eller liberal. Den bygger på tomismen, skolastiken som i sin tur baseras på judeo-kristna värderingar stöpta i grekisk-filosofiska termer och begrepp, samt den romerska naturrätten.
Centralt för oss är person-begreppet. Vi kan sägas vara en del av den filosofiska strömning som kallas personalism. Varje människa är ett mål i sig, och kan inte, får inte betraktas som ett medel. Detta oavsett människans fysiska, psykiska eller ekonomiska förmåga.
Men vi sätter in personen i en gemenskap, nerifrån och upp: varje människa är en del av en familj. Familjen är samhällets viktigaste grundläggande byggsten. Tillsammans med andra bildar vi andra gemenskaper: församlingar, föreningar, fackföreningar, företag. Slutligen bildar vi tillsammans samhället och väljer att organisera det i form av kommun, landsting och stat. Statens uppgift är att skapa ramverk, lagar och institutioner på nationell nivå samt ge skydd och möjligheter för de lägre nivåerna i samhället, likaså har de övriga, landsting och kommun till uppgift att ge service och regleringar för sina nivåer och stödja de underliggande nivåerna i sin uppgift. (Detta kallas för subsidiaritetsprincipen). Kontentan är att samhället och staten är till för människan, inte tvärtom. Och att samhället är just det: det civila samhället och det är inte samma sak som ‘staten’. Staten är inte allsmäktig: den har den makt som vi som väljare, medborgare ger den. (All makt utgår från folket).
Därför står vi inte för individualismen (som liberalerna) och inte för kollektivismen (som socialisterna, eller kommunisterna). För oss blir inte heller nationen ett begrepp med stort N(ationen), utan internationalism är för oss lika naturligt (tillsammans med en sund nationalism).
Vi vill inte konservera samhället, och okritiskt hålla kvar vid gamla institutioner och värden, utan tvärtom vi vill reformera samhället utifrån begrepp som solidaritet med de svaga och utsatta och både nationell och internationellt broderskap. Vi tror på förvaltarskap som idé, vi har ansvar att ta hand om skapelsen, vårda den så att vi inte förstör den i rovdrift och vanskötsel.
Vi anser vidare att all politik måste grundas på att varje människa är unik och har ett okränkbart värde. Vi menar också att människan är ofullkomlig, dvs har brister, så man kan inte bygga ett samhälle som förutsätter att alla är goda och enbart vill andra gott. Det är också detta som gör att vi inte tror på ett utopiskt samhälle – en idealbild av hur det framtida samhället skall se ut – såsom socialister och kommunister gör.
Men utifrån bl a naturrätten anser vi att det finns vissa institutioner, t. ex äktenskapet, familjen, föräldraskapet, som i sig är beständiga som företeelser, oavsett vad människor tycker och vad majoriteten bestämmer.
Vi menar också att det finns värden som inte grundar sig i majoritetsbeslut. Människans unika värde, grunden för mänskliga rättigheter, gäller oavsett vad majoriteten bestämmer.
På denna grund kan många som kallar sig konservativa, och särskilt de som kallar sig värdekonservativa eller socialkonservativa, känna sig hemma med kristdemokratins grundvärden och principprogram.
Därför tror jag på ökad tillväxt för partiet i framtiden, när Moderaterna slutar vara moderata, när Centern blir alltmer liberalt, och Folkpartiet alltmer populistiskt.
September 7th, 2007
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Kristdemokrati, ideologi, konservatism, värden |
one comment
