Svensk säkerhetspolitik har en tydlig organisatorisk prägel av ett Europa som inte längre finns. Det kalla kriget är över och Europa har förändrats i grunden. Den svenska säkerhetspolitiken har dock inte riktigt hängt med i tempot. Gamla föreställningar om vad Nato är skymmer sikten för en verklighetsanpassad diskussion om säkerhetspolitisk samverkan.
Det finns en naivitet hos många svenska politiker. Vi är världens samvete, och vi tror gott om (för) många andra länder.
Efter första världskriget avrustade vi och många andra länder. Aldrig mer krig – tänkte man.
När Hitler kom till makten i Tyskland började en upprustning som vi först sent tog på allvar, och vid krigsutbrottet 1939 var vi i stort sett försvarslösa.
Anpassning till de starkare (Tyskland och sedan Sovjet) och flathet inför deras övergrepp var tidigare regeringars sätt att försöka undvika anfall och invasion, eller negativa påtryckningar.
I det tysta samarbetade vi med USA och Nato, som trots allt var en underförstådd garant för vår frihet under det kalla krigets dagar.
Efter Murens fall, och Järnridåns nedmontering har Sverige åter igen avrustat och har idag huvudsakligen styrkor för internationella insatser. Vi har ingen försvarsmakt idag. Klokt eller naivt? Framtidens historieböcker ger oss svaret.
Men jag tror det är mer naivt än klokt.
Idag är vi absolut beroende av Nato. Det är t.o.m så att 80 % av våra egna styrkor idag verkar under Natos ledning.
De flesta forna öststatsländer och EU:s medlemsländer är medlemmar i Nato. Det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa är helt beroende av Nato.
I praktiken samordnar vi idag våra styrkor med Natoländerna, och vi är beredda att ställa upp om våra grannländer behöver vår hjälp. Vi räknar med att de ställer upp för oss om det blir skarpt läge.
I kristdemokraternas principprogram säger vi: “Försvarsmakten skall ha en sådan styrka, sammansättning, beredskap och gruppering, att den kan verka krigsavhållande vid säkerhetspolitiska kriser i närområdet”. Vi säger också “Alla svenska medborgare skall omfattas av en totalförsvarsplikt.” Men idag är värnplikten i praktiken avskaffad.
Slutsatsen måste bli att vi borde gå med i Nato fullt ut, och vi måste också stärka vårt försvar. Gör också om värnplikten till en allmän civilplikt, som får utgöra grunden till totalförsvarsplikten. En sådan allmän civilplikt på minst tre månader för både kvinnor och män skall även omfatta våra invandrare vilket leder till en ökad integration då de får lära sig språk, seder och bruk, och får vänner och kontakter inför deras framtida liv i Sverige.
Pingback: Kristdemokraterna behöver visa tydlighet i försvarsfrågan | Kristdemokrat i Mark