Angående moderata “affärer”

Jag slås av att i de affärer vi  nu fått avslöjade för oss så kommer den skyldige ut och bekänner, ångrar sig, och vänder om för att ställa allt till rätta först efter det att de avslöjats. (Och det samma kanske även gäller andra “affärs”-innehavare, t.ex socialdemokrater, Skandia-chefer, Carnegie-anställda mm. mm.)

Är det så att enligt den nya etiken så är allt Ok om man bara kan dölja det man gjort?

Men om man avslöjas då känner man skuld.

Känner man någonting innan? I så fall vad känner man då?

Var skulle vi hamna då, om alla bekände sig till denna etik?

Johan Hakelius – sanningssägare

Läs detta.

Även om man inte håller med om allt så finns det flera pärlor som är ovärderliga.

T.ex.

‘Man märker det i betydelseglidningar av enskilda ord. Ta ordet “tolerans”, till exempel. För vuxna människor brukade det en gång betyda en social konvention som underlättade samvaron med andra. Nu gäller snarare en fräck tonårings definition av tolerans. Den innebär att den som kräver tolerans kräver att få bete sig precis som han eller hon vill, utan hänsyn till sociala konventioner. Den innebär också att varje åsikt eller kritiskt omdöme om hur någon beter sig är detsamma som “förtryck”. Att få bete sig hur man vill, utan några som helst konsekvenser, är att få “respekt”.’

Per Ericsson

Per Ericsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet har avlidit. Ibland dyker man på ett namn, i tidningar eller på nätet, som man får respekt för när man läser det denne/-a skrivit. Per är en av dem.

Hans bortgång är en stor förlust, främst för hans familj, men även för oss alla som inte kände honom personligen, men som lärt oss uppskatta hans analyser.

De har betytt mycket i vårt politiskt korrekta medie-klimat.