Debattartikel i Dagen, publicerad 2010-08-06
En del väljare efterfrågar ett kristet parti. Ibland beskylls Kristdemokraternas för att vara just det.
Kristdemokraterna är inte ett kristet parti. Däremot är det många, bland grundarna och nuvarande aktiva, som vill ta ansvar i politiken baserat på en kristen världsbild, och driven av kristna värderingar om vad som är rätt, gott och sant. För många kristna har partiet den mest genomtänkta ideologiska och filosofiska grunden för ett politiskt handlingsprogram, och stämmer med vår kristna grundsyn på människan, livet och samhället vi lever i.
Att utifrån den judisk-kristna etiken agera för medmänniskors bästa är en god grund för samhällsengagemang.
Och där är vi definitivt inte ensamma: Bland våra förebilder kan vi finna Moder Theresa i Indien som arbetade med de utslagna och lägst värderade i Indien, och som gav dem människovärde. William Wilberforce genomdrev slaveriets avskaffande började arbeta med detta som sitt livs kall efter sin omvändelse till kristen tro.
Västeuropas återuppbyggnad efter Nazism och Kommunism har letts av personer som Lech Walesa i Polen, Vaclac Havel i Tjeckoslovakien, Tunne-Väldo Kelam i Estland som samtliga gjort det utifrån en kristen övertygelse och med tro som en brinnande drivkraft.
Tro och politik
Katolsk och luthersk teologi talar om att det finns “Guds två svärd”, eller två regementen: det andliga och det värdsliga. En sådan syn är till god hjälp när man driver politik, då verkar man i det värdsliga regementet, men personen som verkar har förstås sin tro som grund.
Jag tror att dessa begrepp kan hjälpa oss förstå Kristdemokratins problem igår och idag.
Det finns två diken att ramla i när man som kristen politiker verkar i Kristdemokraterna. I partiets tidiga år var många aktiva i det ena diket där man agerade som om partiet var en del av det andliga regementet: man sjöng psalmer och samlades i kyrkliga lokaler, och använde trosargument i politiska frågor. Jag menar att detta berodde på alltför dålig ideologisk förståelse, och alltför dålig teologi.
Idag hamnar många kristdemokrater i det andra diket: för att undvika att blanda tro och politik, och för att visa sig själv och andra (inte minst media) att man inte driver konfessionell politik så distanserar man sig från sina kristna rötter och sin personliga trosuppfattning, och tonar ned tron som drivkraft. Återigen beror detta på dålig ideologisk förståelse och dålig teologi. Därmed hamnar man i en olycklig dichotymi, och det är den som är så farlig för partiets identitet, och det leder också till politiska slutsatser som i mångt strider mot partiets grundläggande ideologiska premisser.
Som bekännande kristen och som politiker vill jag verka i det “värdsliga regementet”, men med min tro som drivkraft, och utifrån den judisk-kristna etiken. Det kan jag göra utan att falla i något av de två dikena.
Jag vill bygga ett samhälle som behandlar alla lika, och som vilar på en god vilja att ge alla människor rätt till ett gott liv, ett sådant liv som vi var och en eftersträvar. Kärlek till medmänniskan, och omsorg om de svaga (barn och äldre) skall vara en bärande princip i samhällsbygget.
Jag vill som kristdemokrat vara frimodig och oförfärad när jag som politiker står upp för kristna värden och kämpar för alla människors absoluta, lika värde, de fattiga och sjuka i tredje världens rätt till hälsa, utbildning och utveckling, och alla människors rätt till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet i Sverige och även internationellt.
August 13th, 2010
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Uncategorized |
no comments
Under senaste veckan har media fyllts av rapporter från Pride, och närliggande ämnen har kommit i fokus.
Jag delar Marcus Birros uppfattning att det lätt blir en ensidighet i media.
(MB, Twitter): “PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. “Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.”
När MB skickat denna tweet kom en anstormning av anklagelser och utrop mot honom på Twitter.
Kristdemokraternas talesperson i HBTQ-frågor, Michael Anefur, har också synts i media. Enligt min uppfattning är han dock för defensiv, och inställsam, och sedd i ljuset från Marcus Birros uttalande är det kanske förståeligt. Läs om Anefur här.
Måste vi be om ursäkt hela tiden. Vågar vi inte sticka ut? Ens med frågor som verkligen berör människans värde, i detta fallet barns unika, absoluta värde att vara människa och inte objekt.
Jag läste någonstans att Pridefestivalen hade över 500 ackrediterade journalister, så man förstår ju att Pride är medias speciella kelgris-tema.
I tidningarna har det också stått om den som dömts för att inneha Manga-bilder med barnpornografiskt innehåll. Många har uttalat sig mot domen med argumentet att inget barn ju blir skadat, men för mig är det nog illa om en person medvetet tecknar en barnpornografisk handling eller bild. Och varf ör vill man ha en sådan bild och titta på en sådan bild?
Piratpartiet vill nu ändra lagen.
Piratpartiet går i sitt valmanifest ut och vill ändra det så kallade tittförbudet, (som säger att det är olagligt att inneha eller betrakta en barnpornografisk bild som man har ”berett tillgång till”).
Men på samma sätt som jag menar att det är fel att titta på barnpornografiska tecknade bilder så är det förståss med foton. Att medvetet samla och titta på sådana bilder kan bara få negativa konsekvenser i en persons inre känsloliv och personlighet.
Alf Svensson fick ordentligt på pälsen när han tog upp frågan om barnpornografi för 10-15 år sedan. Kulturmedia höjde sin röst i avsky mot censur och moralism.
Åter igen måste vi våga stå på barrikaderna, till försvar för de minsta och svagaste i samhället: barnen.
Vi får inte låte oss skrämmas av medias inställning mot Pride, och deras eventuelle överföring av denna inställning mot oss om vi säger i från ifråga om barnpornografi.
Oscar Swartz (PP) argumenterar för förändring av lagen på sin blogg. De bilder han länkar till är i några fall i gråzonen, och inte nödvändigtvis pornografiska. Men några länkar är mer explicita, även om ingen länk går till en bild innehållande ett övergrepp.
Frågan om när en bild är barnpornografisk är givetvis en fråga om rimlighetsbedömning, precis som många andra brott kräver rimlighetsbedömningar. Det i sig är inget argument emot i sak.
August 3rd, 2010
Posted by
Per-Olof Hermansson |
etik, homosexuella |
no comments
Jag är bekännande kristen, och jag är också politiker.
Jag gick med i Kristdemokraterna redan på 70-talet, och har blivit mer och mer aktiv sedan slutet av 90-talet.
Varför Kristdemokraterna?
Kort och gott för att partiet har den mest genomtänkta ideologiska och filosofiska grunden för ett politiskt handlingsprogram, och som stämmer med min kristna grundsyn på människan, livet och samhället vi lever i.
För mig är politik allt som har att göra med hur vi reglerar våra publika liv, våra institutioner, våra relationer med andra medborgare, och med andra länder.
Som kristen är det självklart för mig att utgå från Bibelns etiska principer, och särskilt den gyllene regeln: “Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra mot dem.” Det liknar det svar som en judisk rabbi gav på frågan om hur man kan sammanfatt lagen: “Allt vad ni inte vill att någon skall göra mot er det skall ni inte göra mot dem.” När Jesus fick en liknande fråga om vilket som är det största budet i lagen svarade Jesus: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och av hela din själ, och av hela ditt förstånd”, och fortsatte: Sedan kommer ett som liknar detta: “Du skall älska din nästa som dig själv”.
För mig betyder det att vi skall bygga ett samhälle som behandlar alla lika, och som vilar på en god vilja att ge alla människor rätt till ett gott liv, ett sådant liv som vi var och en eftersträvar. Kärlek till medmänniskan skall vara en bärande princip i samhällsbygget.
Vi behöver i Sverige och internationellt etisk vägledning i vårt handlande och i våra relationer. Vi behöver mer värderingar, vi måste våga peka ut mer tydlig vad som är gott och sant och eftersträvansvärt.
Man brukar säga att politik och religion skall skiljas åt. Det blir lätt snarare en tendens att man inom det offentliga, i media och politik i sin strävan att vara neutral blir anti-religiös. Men visa mig den politiska filosofi som bygger på ateism, eller den agnostiker, eller ateist som har en filosofi som ger etisk vägledning både för den enskilde och för samhället!
Kan man utifrån sunt förnuft och rationalitet (tankeförmåga) forma etiska värderingar? Jag kan inte se att det är gjort, även om någon skulle säga att det går. Snarare har värdeneutrala filosofer som Hägerström nått fram till värdenihilistism: att det inte finns objektiva, sanna värden; att anse något vara gott eller ont är bara känsloyttringar och godhet finns inte som något verkligt i sig.
Sverige och Europa bygger på en kristendomens historia och kultur. Oavsett vad folk tycker så är vi alla präglade av kristna idéer och begrepp. Oavsett vad man tycker så är de 10 budorden, Bibelns etik och kristendomens ideal en del av vårt kulturarv, och genomsyrar litteratur, musiken, film mm.
Vi har sett hur de två ledande Ismerna (Nazism och Kommunism) skapade totalitära stater där den starka staten och kollektivet krossade den enskilda människan och hennes människovärde upphävdes.
Efter kriget ville ledande politiker i Tyskland och Frankrike bygga ett nytt Europa, baserat på värderingar, och värderingarna hämtades från den kristna människosynen och traditionen. Jag är stolt att veta att de var kristdemokratika politiker. Den tyske nationalekonomen Wilhelm Röpke var en av dem.
Och det var ledande kristdemokrater som var med och formade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som även de bygger på kristen människosyn, och som idag accepteras över hela världen.
Vi som vill stå på en tydlig kristen värdegrund för vår politik beskylls ofta i media för att vara “kristen höger”. Men ser man på historien så visar det sig att de som genomdrivit många omvälvande politiska förändringar i samhället varit övertygade, bekännande, brinnande kristna.
Jag kan nämna Moder Theresa som arbetat med de utslagna och lägst värderade i Indien, och som gav dem människovärde. William Wilberforce som genomdrev slaveriets avskaffande började arbeta med detta som sitt livs kall efter sin omvändelse till kristen tro.
I vår tid har sådana som Lech Walesa i Polen, Vaclac Havel i Tjeckoslovakien gått i spetsen för en demokratisering av sina tidigare kommunistiska länder, ofta med livet som insats och med förföljelse och fängelse som straff. I Estland gick Tunne-Väldo Kelam samma kamp. Också dessa har baserat sitt agerande på en kristen tro och med sin kristna övertygelse som brinnande drivkraft.
Med dessa som förebilder är jag frimodig och oförfärad när jag som politiker vill stå upp för kristna värden och kämpa för alla människors okränkbara lika värde, de fattiga och sjuka i tredje världens rätt till hälsa, utbildning och utveckling, alla människors rätt till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet i Sverige och även internationellt t.ex i Irak och andra muslimska länder.
Jag skäms inte när jag med partiets medicinetiska program som grund vill tala om det är två skyddsvärda individer som står i fokus när en kvinna vill göra abort, och därför måste vi våga tala om hur vi gör för att minska aborttalen, och om fosterdiagnostikens roll, om ungdomsgraviditeterna mm.
Jag skäms inte när jag också vill agera för att införa en civilrättslig registrering av alla par, och att äktenskap skall förbehållas den ceremoni som kyrkor och samfund har för sina medlemmar som vill bli välsignade inför Gud (det är inte statens uppgift att reglera hur det går till).
Alf Svensson har sagt: “Kristdemokraterna kan med största frimodighet tala om kristen etik” och för detta ‘har vi historiens vittnesbörd med oss i bagaget”.
Med inspiration från mina förebilder ovan vill jag också jobba för ett starkare civilsamhälle, där staten blir mer av medaktör och mindre stark stat. Staten behövs, och vissa uppgifter behöver den utföra mer än idag, t.ex behöver vi ett starkare försvar.
July 20th, 2010
Posted by
Per-Olof Hermansson |
Europakonventionen, Kristdemokrati, Kristna väljare, Kultur, etik |
no comments
