Mikael Hermansson skrev härom veckan (20 nov) en initierad artikel om Kristdemokraternas kris.
Mikael ger en bakgrundbeskrivning till partiets kris och fokuserar på att motsättningar i partiet är kärnan i krisen. Han beskriver hur partiet lider av motsättningarna mellan storstadens föreställningsvärld, och folkrörelsepartiets gräsrötter som inte känner igen sig.
Det är tråkigt att han skulle behöva använda ord som närmast är invektiv – när han talar om att kommunalrådet i Carina Liljesand mobbats ut för att hon deltog i en Pride-promenad så är det faktiskt inte sant. Det är en tidningsskröna. I själva verket har partiet valt David Lega till nytt kommunalråd – han gick också med i Pridepromenaden.
Mikael Hermansson fångar en del av krisens kärna – men missar en del vinklar.
Jag vill därför nyansera och fördjupa bilden en aning.
Vad är då kärnan i partiets kris?
Partiets ledning, med partiledare Göran Hägglund och hans tjänstemän har haft en agenda att omforma partiet till ett modernt parti som tilltalar en bredare grupp väljare än den vi haft tidigare, i tron att vi skulle kunna nå en bred grupp allmänborgerliga väljare. Han har inte lyckats och resultatet är istället att vi tappar regelbundna kyrkogångare till socialdemokraterna enligt undersökningar, nu senast p.g.a socialförsäkringsfrågans hantering.
Strategin för denna omformning har inte varit att utgå från vår grundideologi och principprogram, utan att leta efter allmänborgerliga frågor och lansera dem i valen. Och samtidigt tona ner en del av de ideologiskt betingade frågorna som upplevts som belastande ur fördomssynpunkt.
Sättet att göra denna omformning är nästa anledning till krisen. Som folkrörerelseparti borde det naturliga vara att i lyhördhet förankra nya tankar nedåt i partiapparaten, partistyrelsen, partifullmäktige, riksting, ja – ända ned till lokalavdelningarna. I stället har Göran Hägglunds ledarstil snarare varit den motsatta – däri har Mikael Hermansson rätt. Partiledaren omger sig med ett ungt gäng tjänstemän som inte har någon längre livserfarenhet eller erfarenhet som förtroendevalda i den politiska verkligheten (kommun, landsting, riksdag).
Men Mikael har fel när han säger att ”partiet centralt vill framställa partiet som ett värdekonservativt parti ”och att Hägglunds närmaste rådgivare är värdekonservativa. De skullesjälva värja sig från en sådan beskrivning – med något undantag. Däremot är det nog mer av storstadsmentalitet i bunkergänget, och ofta är den mer social-liberal än värdekonservativ. Ett tecken på det visar sig nu när liberala ledarskribenter försvarar Göran Hägglund, och det är knappast värdekonservatismen de vill försvara.
Partiet lider fortfarande av “frikyrkosyndromet” som bland annat tar sig i uttryck av att den normale kristdemokraten är snäll och trevlig, ofta konflikträdd, håller sig väl med alla, samverkar och samråder, och vill se till att alliansen håller ihop. Tyvärr gäller det undantagslöst i alla nivåer.
Det tar sig också i uttryck av att vi inte tar för oss, vi vågar inte med stolthet stå för den ideologi som partiet är grundat på, utan försöker finna mer allmänna formuleringar som inte är så tydliga, särskilt om de utmanar det politiskt korrekta.
Dessvärre innehåller frikyrkomentaliteten också ett förhållningssätt mot partiledaren och ledningen som är förödande för den vitala politiska diskussionen.
Kritik mot ledningen ses som tecken på illojalitet och skall kväsas, antingen genom marginalisering, små-stick, ironi, och framförallt genom självcensur (man skall förstå av sig själv att det är fel, hålla tyst, eller bli en ja-sägare), man skall i en anda av att värna partiet och varandra hålla inne med sina åsikter om vad som inte funkar, vad som borde göras bättre på ett annat sätt, åtminstone om de man tycker skiljer sig från vad som ledningen tycker.
Den diskussion som nu uppstått i media om Göran Hägglunds plats som partiets ledare kännetecknas, enligt min uppfattning, av detta. Mellan skål och vägg säger folk vad de tycker, men om man utifrån frågar så är allt bra, valresultatet är rätt bra, ”hyggligt med tanke på opionsnivåerna i våras” osv.
Ytterligare en anledning till att vi tappat väljare är att vi varit otydliga i våra budskap. Vår grafiska kampanjprofil har ändrats en gång per år den senaste mandatperioden. Och vi har bytt slogan varje år: först var det Trygghet, sen Verklighetens folk, Politikens gränser och nu i valet ”Ett mänskligare Sverige”. I valet gick vi ut med 13 steg och 89 konkreta punkter. Men ingen av oss kommer egentligen ihåg vilka det var. Det var för många. Hur skall väljarna kunna förstå vad vi vill när vi gör så här?
För att lyckas måste vi skilja oss från de övriga borgerliga partierna. Vad är vårt unika bidrag? Vad tillför ett kristdemokratiskt parti?
Detta måste vi formulera och våga stå för med stolthet.
Vi måste definitivt bli tydliga. Det gäller både den grafiska profilen, valet av slogans och valet av huvudfrågor att driva i valrörelse och i alllianssamarbetet.
Vi måste våga ta för oss, sticka ut, inte vara så finkänsliga och snälla.
Har partiet en framtid?
Det beror på hur krisen hanteras. Jag tror absolut att det finns plats för ett värdekonservativt parti med kristdemokratisk ideologi av europeiskt snitt. Det skulle vara ett parti grundat den judisk-kristna etiken och på respekten för alla människors unika värde, med en stark betoning av solidaritet med de utsatta och svaga (äldre och barn), samt med familjen som samhällets grund som en av våra huvudfrågor, och som samtidigt för en trovärdig politik som stärker civilsamhället och minskar den starka statens makt.
Ett sådant parti skulle kunna rymma både troende och sekulariserade, vänsterorienterade och högerorienterade, rik och fattig.
Publicerad som debattartikel 2010-11-28 i Borås Tidning (ngt förkortad)
